Tänk er 150 brandmän från hela Sverige, samlade i Sundsvall för att kriga om SM-titeln i innebandy. Finlirens finlir… Själv var jag med i laget som representerade Storstockholms brandförsvar. Men min relation till innebandy började långt innan dess.

I mitt liv har innebandyn gått från att en vinst betyder allt till att själva lirandet betyder mest. Att få till lite innebandy på eftermiddagen på jobbet gör så fantastiskt mycket, inte enbart för mig själv utan för hela skiftet. Det får fram folks bästa/sämsta sidor, frambringar tårar av glädje och tårar av smärta, men framför allt så bygger det sammanhållning i skiftet.

Att gå in på gymmet eller i konditionsrummet och bygga muskler eller kondition är viktigt för att vi ska klara av vårt jobb. Men att göra något tillsammans är viktigast. Att spela innebandy eller ”bandy” som det kallas på brandkåren får oss att lära oss om varandra. På ”bandyplan” ser man varandras äkta jag och bygger upp tilliten som behövs när vi får ett larm där allt hänger på att vi ska lita på varandra i pressade situationer.

Innebandyn har tidigare alltid varit på liv och död. Jag har spelat innebandy sen jag var fem år, sen har det varit allt från ”gubbabandy” med farsan till innebandygymnasium och spel i Allsvenskan. I många matcher har mina ögon blivit svarta av ilska efter en förlust eller i en match där jag själv inte varit tillräckligt bra, där jag känt att jag svikit mitt lag. En gång på vägen hem från en match skjutsade min pappa hem mig. Men han tyckte att jag var för arg och otrevlig så han stannade bilen fyra km hemifrån och sa, gå ut och spring hem så vi kan prata om matchen när du lugnat dig.

Sådär illa är det inte längre och visst, åldern har gjort sitt, men framför allt så har mitt arbete som brandman och uppfostran av de äldre där gjort sitt. Finns många stunder i mitt arbete efter en ”bandymatch” där jag velat slå av klubban av frustration för att det inte är just innebandy man spelar på brandstation, jag är helt ärlig när jag säger att det tog tre år för mig att lära mig spela ”bandy” på brankan. Det tog säkert ett år innan jag fick med mig en vinst från hallen där. Sånt lär man sig av.

Att kunna hantera en förlust är en viktig egenskap, oavsett om det gäller en värdslig förlust på innebandyplan eller om det gäller en förlust av en annan medmänniska på larm.

På båda tillfällena kan man ha gjort sitt absolut bästa och allt man kan för att komma därifrån med en vinst, men det räcker inte alltid, då måste man kunna hantera det tillsammans med sina lagkamrater/kollegor på bästa sätt.

Det är det absolut bästa med mitt jobb som brandman, är att man formar varandra, att vi gör allting tillsammans, man lär sig om varandra vid alla tillfällen. Det är min andra familj.

Många skrattar när vi nämner innebandy och brandmän, vissa tänker på Kajjan i hiphip, andra tänker på skador och att vi har tur som får spela innebandy på arbetstid. Men jag är fullt seriös. För mig har det alltid betytt så mycket mer än just, klubba och boll. Det bygger en gemenskap som är svår att få till på andra sätt. Jag älskar det.

Det är hur jag ser på innebandy. Sen självklart har jag inte tappat bort min vinnarskalle, den finns alltid där och något av det roligaste som finns är att vinna. Det kommer jag alltid att försöka göra, sen får man släppa det efter en timma. Då går livet vidare.

Nu för tiden finns det inte så mycket tillfällen att åka och spela cuper längre, många har familj, jobbet och andra saker som gör att det är svårt att få till.

Men för en månad sen kom vi iväg med ett lag från Storstockholm för att spela Brand-SM i innebandy. Det är årets höjdpunkt och just i år spelades det i Sundsvall. Tio anmälda lag från hela vårt avlånga land var med, en dag med full fart i hallarna.

Det är så härligt med såna här turneringar där själva innebandykompetensen och folks bakgrund är helt olika. Vissa har spelat i landslag eller högt upp i seriesystemet medan andras största merit inom innebandy är just en seger mot de äldre i ”bandy” på station.

Jag går händelserna i förväg och säger det direkt. Guldet togs med hem till Stockholm efter en vinst i finalen mot Jönköping på suddenstraffar. Där undertecknad lyckades med bedriften att först skjuta en straff i stolpen för att sedan kliva fram, trots tidigare miss få fortsatt förtroende av lagkompisarna och sätta den avgörande straffen. ;)

Vi gick faktiskt igenom turneringen med idel segrar. Vinst i gruppen mot Jönköping, Södertörn, Motala och Nerike, för att i semifinal slå DalaMitt. I finalen blev det sen Jönköping som skulle få chansen till revansch.

Som jag skrev ovan lyckades vi vinna på suddenstraffar. Men jag vill ge en stor eloge till Jönköping som redan i första matchen fick se sin målvakt försvinna till akuten för att återkomma med en armfraktur och sen även en av sina bästa backar med SSL och landslagsmeriter dra båda baksidorna vilket resulterade i att han fick hoppa in i målet och gjorde det med bravur. Att ändå ta sig till final! WOW!

En sån här fantastisk dag med brandmän från hela landet avslutas alltid med en bankett på kvällen där det blir middag och ett alltid uppskattat häng och utbyte av erfarenheter från olika brandförsvar. Det bygger en viktig gemenskap inte bara inom samma förbund utan även över hela brandmanna-Sverige. En gemenskap som utbytet av erfarenheter hjälper oss att kunna hjälpa tredje man på ett bättre och säkrare sätt när vi får larm.

Så avslutningsvis vill jag tacka för förtroendet att få skriva en liten text om vad innebandyn betytt för mig i livet. Men även vad den betyder för oss brandmän och kanske andra avdankade spelare. Mycket handlar om en seger, men allt handlar om gemenskap.

 

/Robert Danling

Brandman och innebandyspelare i Solna